Aktuellt

Bokrelease och musikföreställning

Galendansaren – en helt annan Birger Sjöberg

Birger Sjöbergs efterlämnade sångtexter och fragment i tonsättning och gestaltning av Sven Kristersson.
Göteborgs Litteraturhus, Heurlins plats 1B
Lördag den 27 november kl. 15.00
Entré 100 kr. Ingen föranmälan krävs. Läs mer

Galendansaren. Birger Sjöbergs postuma texter som sångcykel och musikteaterföreställning.
Sven Kristerssons bok är sällskapets årsbok 2021.

Vänersborg – Staden som blev dikt

Birger Sjöberg, född och uppväxt i Vänersborg, har genom sina visor givit liv åt sekelskiftets Vänersborg. Så här betagande beskrev han Lilla Paris i Fridas Bok:

Solen sken på alla blanka gräs, när han första gången träffade Frida. Bakom dem låg den lilla staden och myste och blundade i sin söndagsdvala vid Kanalens plaskande böljor, på vilka snipor drevo ut i sakta mak mot öppna vattnet. … Förvisso var även Lilla Paris en plats värd att högt älskas. Stillhetens fägring ägde denna stad, när vårens dimmiga stjärnor tindrade över Doktorns vita villa, när Vintergatan spände ut sitt glittrande snöre, som räckte från Fabriken långt framom Torget, och liksom syntes fastgjort vid Rådmannens flaggstång. 

Att Vänersborg på något sätt är förebilden till Lilla Paris framgår av en intervju med Birger Sjöberg i Göteborgs-Posten 1923:

Sjöberg: Hela landsorten tycks, lustigt nog känna igen sig i Lilla Paris!. Än kommer en person och säger: Det måste vara Laholm! — Ack, svarar en annan, det är bara inbillning. Var människa kan ju förstå att det är Motala som avses.—
Intervjuaren: Tänk, jag för min del gissade på Södertälje…
Sjöberg: Och så är det Vänersborg! Det vill säga till en viss grad därför att det är min födelsestad och man kan inte låta bli att anknyta till minnesbilder från barn- och uppväxtåldern. Sedan har jag ju sett andra småstäder också och naturligtvis är det typen jag velat få fram, inte en geografisk spegelbild av en viss svensk småstad.

Läs vidare här

Årsmöte 2021

Med anledning av Corona-pandemin avhandlades årsmötesfrågorna per brev, som den 1 juni postades till sällskapets medlemmar med uppmaning om att senast den 14 juni återkomma med svar. Inga synpunkter inkom. Därmed har resultat- och balansräkningar för 2020 fastställts och styrelsen har beviljats ansvarsfrihet för 2020.  Årsavgiften kvarstår oförändrad 200 kr (100 kr för medlem yngre än 30 år). Ordförande Eva Hættner Aurelius och övriga styrelseledamöter har omvalts för ytterligare en mandatperiod och tackar för förtroendet våra medlemmar givit oss.

Styrelsen den 21 juni 2021

Jan-Olof Strandberg. Birger Sjöbergs store uttolkare och frände

Jan-Olof Strandberg har gått bort, och därmed en av de riktigt stora uttolkarna, kanske den störste, av Birger Sjöbergs verk. Redan 1961 spelade han rollen som Fridas vän i sångspelet Fridas visor på Göteborgs stadsteater, där han fick lysande kritik för sin gestaltning – karakteriserad av ”konstnärlig känslighet och det fina jämnmåttet”. 1985 fick Strandberg av sällskapet uppdraget att gestalta Birger Sjöbergs verk vid 100-årsminnet av Birger Sjöbergs födelse. Då framförde han ett av honom själv komponerat collage av Sjöbergtexter – och då blev det inte bara fridavisor, utan partier ur Kvartetten, som sprängdes och framförallt dikter ur Kriser och kransar och ur den postuma Syntaxupproret. Hans återgivande av dialogen i Kvartetten mellan Första fiolen och Cello om deras erfarenheter av kärleken var storartad, liksom deklamationen av dikten ”Syntaxupproret”. Denna en-timmes föreställning förde han sedan vidare och utvecklade på Sibyllan vid Dramaten i ”Frida och jag” och på Lejonkulan vid Dramaten i ”I söken Frida”. I den första föreställningen framförde han ”Den första gång jag såg dig” på ett mycket originellt och kongenialt sätt: ”han gick fram och tillbaka på scenen och mumlade för sig själv och åhörarna uppfattade så småningom enstaka ord och kunde identifiera dem och så övergick mumlet till sång”. Då visas både den förälskade ynglingen och diktaren. En åhörare har berättat att Jan-Olof Strandbergs framförande av den underbara ”…som sker vid sommarvakan…” fick omvälvande betydelse för henne. Jan-Olof Strandbergs kunskaper om Birger Sjöbergs diktning var djup och bred, och de mästerliga föreställningarna grundade sig både på denna kunskap och inlevelse, men också, säger han själv i en intervju med honom i sällskapets årsbok 1995, en frändskap. På frågan om han har känt igen sig i Sjöberg, svarade han: ”Ja, det har jag utan tvekan. Vi talade om sanningskravet det tycker jag är det djupaste”.

Och i denna frändskap kunde Jan-Olof Strandberg gestalta det som kanske är det svåraste med Sjöberg, nämligen det mångstämmiga – allvaret, ironierna, lekfullheten och detta, som han själv formulerade det: att ”inte förhäva sig själv och ändå längta till det underbara! Djupen och höjderna… ja det är kort mellan de upphöjda ögonblicken och det djupaste svarta”. Jan-Olof Strandberg kunde både lysande porträttera den avsigkomne Backlund i Kvartetten, som sprängdes – detta i Hans Alfredsons filmatisering av romanen – och i dikten ”Ej för lagrar löpa!” instämma i och gestalta det stora kravet på sanning i dikten. Birger Sjöberg-sällskapet sörjer Jan-Olof Strandberg, Birger Sjöbergs frände.

Jan-Olof Strandberg tilldelades 1993 Birger Sjöberg-priset och 2017 Birger Sjöberg-medaljen. Intervjun med honom, ”Balansen i pendelns rörelse”, finns att läsa i sällskapets årsbok Samtal och sång 1995.

Styrelsen den 2 maj 2020

Höst

Fall ned i mina lockar,
du höstens gula blad.
Så ödmjukt jag mig bockar
under trädens rad.

Jag gråtögd så vill stanna
i höstens vissna hägn
och känna på min panna
det kalla dödens regn.

Syns jag ej blek, så svara,
i grånat middagsljus,
när genom luften fara
små blad med stilla sus?

Ej ros min kind vill äga
i detta andedrag.
Ty alla bladen säga:
Vi hava dött i dag.

Fler dikter av Birger Sjöberg finns här

Birger Sjöberg och spanska sjukan

Den pandemi som nu drabbat världen för tankarna till vad Birger Sjöberg skrev om första världskriget och om spanska sjukan. Sjöberg drabbades själv av spanska sjukan 1918 och sina erfarenheter från feberdrömmarna under sjukdomstiden tog han med sig in i sina dikter och noveller. Här nedan citeras ur Kriser och kransar strofer ur dikten Konferensman och ur sällskapets årsbok 1971 ur de båda novellerna ”I olycksringenochDet var vid tiden för spanska sjukan”.

Konferensman

Strofer ur dikten i Kriser och kransar

Då kom en tid, som stampade i marken,
så traditioner klövos, rämnade.
Våld slaktade som höns små fredsavsikter,
med vita dun och skrämda kackel raskt.
Upp mänskligheten sprang – ett dödsskrämt djur
med sår, som flödade i bröst och sidor.
Kanonhet mark fick dricka…

Men även stridsfritt land en dödsnöd sökte
som ivrig, nytänd firma kunder söker,
och sände ut bacillagenter kvicka
i varje hus. En hundramilaskog
av granträd höggs för att åt sorgen hackas,
och dödens tjänare fick tvenne hakor
och stånkade i trappan.

[- – -]

Då sprang på vida gavlar upp den port,
som gömda intrycks villervallor binda:

Drömmens sjufärgsgalna forsar
nu i morlande tornado
störtade fram och blandade sig
med verkligheters ting.
Uppsagd blev till feberflyttning
sund förståndskontroll med jämnmått,
lärareschemat, praktiska taxan,
ingenjörens ring.

[- – -]

Tidens gömda skräcknyheter
stego nakna upp på nytt,
hotande med vitnade händer,
stirrande med bristande ögon.
Flytt var allt – men dock ej flytt.

Fler dikter av Birger Sjöberg finns här

I olycksringen

Citat ur fragment till en novell, troligen skriven 1925-26.
Ur sällskapets årsbok 1971 där hela texten finns återgiven.

Kyrkklockorna binglade och dånade dagarne i ända.
Det var den tiden, då döden nalkades i spansk dräkt, en svart calbaleros (!), som stötte sina raska och lömska dolkstötar i rygg och från sida – det var i spanska sjukans hårdaste tid. Den listige bödeln hade en otäck åtrå efter de kraftigaste och frodigaste – han kom dem in på livet med tysta, lätta fjät. Ett litet sting – och jättarna lågo där som barn, kvidande eller rasande över meningslösheten i det hela.
Man skulle träffas om torsdag på middag. Men det var inte så säkert att man träffades på den utsatta tiden eller mötesplatsen. Lätt nog blev det i stället ute vid begravningskapellet nästföljande söndag. På ord och avsked var inte mer att lita. Man blev ofta upptagen för längre tid på annat håll – (struket: understundom för evigheten).

[- – -]

I samma sal där postassistenten låg, dogo tre unga män på kort tid. En av dem, en jättelik stationskarl, nästan brottades med sina sjukvårdare någon timma innan han befriades. Vild av feber sökte han slå ner den hotande döden, med vars gestalt han förväxlade sjukvaktarens vid sängen. Med kraft lade han sin tunga näve i den andres ansikte och ropade:
– Där har du från Emy och Kalle!
Han visste att han inom kort skulle bli bortsläpad från sina närmaste; därför ville han slå döden ihjäl eller åtminstone tillfoga honom en kännbar minnesbeta.
Till denna scen var postassistenten vittne, och trofast gömde han minnesbilden (struket: sedan han blivit utskriven). Själv var ha räddad till livet men hans nerver voro angripna.
– Det är sjukdomen som har slagit sig inåt, klargjorde hans gamla värdinna, när han skulle resa bort och vila sig.
Alla hans olustintryck blevo otäckt levande. Var han än gick, mottog han för sitt galleri ett nytt tillskott, ett grymt eller ängsligt ansikte, en gul och faslig ödslighetsbild.

I kupén mitt emot honom satt en kort och fet karl, med låg panna, tätklippt hår och dubbelhaka. Han stoppade en pipa och fyrade sedan av några väldiga bloss, ett åt varje väderstreck som om det gällt en besvärjelseformel.
– Så där ja, sade mannen.
Postassistenten kände nästan kväljningar och det ryckte i hans utmanglade, bleka drag, En tjock hand med sorgkantade fingrar lades med opassande förtrolighet på hans knä.
– Konstigt sätt att röka, va?, sade den otrevliga passageraren.
– Åhja, erkände postassistenten.
– Jag gör det för att rädda mig för döden sade den andre och skrattade i magen. Det är en tobak som skall vara turkisk. Åtminstone är det en rödfezad turk på asken – men jag tror att tobaken har växt på utmarkerna till självaste helvetet, för maken till smak får man leta efter. Men jag har haft den under hela spanska sjukans tid; den håller baciller borta. Min röde turk ska rädda mig från spanjoren – hä hä …
Postassistenten hade erhållit ett nytt vämjelsefotografi. Den fete kortklippte karlen med dubbelhakan följde honom sedan en lång tid. Den sjuke såg honom med en röd fez över det simpla, kväljande ansiktet och hörde det sjunga i sina öron:
– Min röda turk ska rädda mig …

Det var vid tiden för spanska sjukan

Citat ur fragment till en novell. Texten i sin helhet återfinns i sällskapets årsbok 1971.

Det var vid tiden för spanska sjukans genombrott, då klockorna ringde dagarna i ända. Även för en lugn och överlägsen man som Kandidaten blevo dessa ideligen återkommande meddelanden om fallna bekanta och vänner tunga och tryckande hälsningar från döden.
Hans estetik och filosofi kunde icke rädda honom från den ledsamma bilden av skördaren, som axlat en spansk mantel, under vars dok dolken satt, den goda dolk med vilken tysta, lömska och säkra sting utdelades.
Och idag ämnade han bevista en begravning, då en litterär bekantskap, en av de stilla, blida och redan i livet bleka människorna, skulle jordas. Vid en väns grav borde några ord sägas; Kandidaten hade utan högfärdssinne åtagit sig detta uppdrag å de andra kamraternas vägnar. Präglade av varmt vemod, ljödo också orden över kullen, där flingorna röko från några kala grenar i närheten, medan den tidigt nedgående solen badade himlen i blod, och skuggorna blevo mörkblå på vilans gårdar.
När allt var slut, när hymnen ljudit, skildes man varsamt åt, tryckande varandras händer. Inom kort var följet skingrat. Var och en tänkte, under rusk och trött ledsnad, på vems tur det härnäst skulle bli. Ty tiden liknade något de gamla pesttiderna, de klassiska, då förödelsen kom med hastigheten av en storm, som sopade runt omkring i hejdlöst raseri. Kandidatens fantasi fladdrade verkligen ibland kring Boccaccios skildringar från dessa pestdagar mot vars gula och svarta fonder skalden målat vällusten köttröd och glittrande,
Han blev den siste vid grinden, där han överfölls av en rysning, som tycktes ila genom märg och ben.
– Jag går mig varm, så länge jag orkar, tänkte han.

[- – -]

Slutligen åkte Kandidaten hem, en färd som tycktes vara en evighet. Han önskade livligt en snabb avslutning på resan, emedan bilens rörelse på det högsta irriterade honom och gjorde honom häftig, ibland gråtfärdig; även därför att han alldeles oberoende av denna naturliga rörelse tyckte sig sitta i en karusell, som gick med förfärande hastighet.
Hur han kom upp till sin bostad visste han icke. Men den gamla mostern som öppnade för honom sade:
– Kanske det är spanskan.
De drogo av honom kläderna och om en stund låg han i sängen som kylde skönt för att sedan bli brännande och outhärdlig.
– Doktorn är här, sade en röst.
– God afton, svarade Kandidaten, som slutit ögonen.
När han åter blickade upp satt vid hans säng den svarte kavaljeren, som förföljt honom på gatorna, och höll honom med ett fast grepp kring handleden.

[- – -]

Kandidaten började sjunka genom svart luft, men när han nådde vattnet, på vars yta märkvärdiga föremål drevo, blev han rädd och ropade:
– Hjälp!
Under hans fötter utbredde sig ett svallande hav, vilket först tett sig mörkt men som vid närmare påseende upplystes av en mängd stora bokstäver, Dessa drevo omkring i rader, törnade mot varandra, bildade satser, som åter sprängdes, De flöto, de döko och gungade där, alla i skiftande färger, somliga bleka som lik, andra röda och blossande, andra återigen med blåsken flämtande från staplar, vindlingar och rundlar.
Kandidaten läste i den sällsamma, levande boken medan hans tinningar bultade och ett väldigt tryck lade sig över bröstet. Stundom föreföll det honom, som om de mångfärgade satserna talat eller bultat i hans öra som stora klockor.

Agneta Pleijel läser ”På Richelieus tid”

Litteraturbanken har lagt ut ett antal diktinläsningar gjorda av Agneta Pleijel. Klicka på länken här och lyssna: litteraturbanken.se/#!/ljudarkivet

Dataskyddsförordningen (GDPR)

Här kan du läsa hur Birger Sjöberg-sällskapet hanterar personuppgifter om sina medlemmar: Dataskyddsförordningen (GDPR)

Kvartetten, som sprängdes

Första delen av Malin Billers serieroman Kvartetten, som sprängdes kom 2015 och var sällskapets årsbok det året. Andra delen av romanen var tänkt att ges ut året därpå men blev av olika anledningar fördröjd hos förlaget. Sällskapet beslutade till sist att ge ut den delen i egen regi, vilket glädjande nog kunde ske januari 2018! I och med detta finns nu Birger Sjöbergs hela roman utgiven i illustrerad form och vi hoppas att Malin Billers fantastiska prestation uppmärksammas ordentligt. Det har varit en stor och svår uppgift att till serierutor översätta Sjöbergs rika och brokiga berättelse och vi vågar säga att hon har lyckats!

Båda delarna av Kvartetten, som sprängdes kan beställas hos oss (100 kr/st. + porto och emballage) – kontakta Margareta Midgard . Förteckning över alla våra utgåvor finner du här

Artiklar, recensioner, intervjuer:

Dagens Nyheter 2018
Dagens bok.com 2016
Sydsvenskan 2016
Skånska Dagbladet 2016
Fria Tidningen 2016
Helsingborgs Dagblad 2015

Birger Sjöbergrummet på Vänersborgs museum

Vänersborgs museum finns en mindre utställning om Birger Sjöberg. I utställningen visas de möbler som fanns i Birger Sjöbergs arbetsrum på Villa Daghill i Ramlösa vid Sjöbergs bortgång. Genom hushållerskan Anna Rosdahls försorg kunde möbler och annan inredning bevaras för att senare doneras till museet. I rummet visas även Sjöbergs luta och cello skänkta till museet av Birger Sjöberg-sällskapet.

Birger Sjöbergs födelsehus

Birger Sjöbergs födelsehus och första barndomshem med adress Kronogatan 16 i Vänersborg.

År 1878 flyttade makarna Gustaf och Anna Sjöberg in i en lägenhet i husets andra våning och här föddes sönerna Birger 1879 (avliden 1880,) Gösta 1880, Birger 1885 och Eric 1891. En dotter Anna som endast levde åtta dagar föddes i Stockholm 1878. I husets nedre våning inhystes redaktion och tryckeri för lokaltidningen Tidning för Wenersborgs Stad och Län. År 1900 gick makarna Sjöbergs manufakturhandel i konkurs och som en följd av den sämre ekonomin flyttade familjen till den närbelägna adressen Kyrkogatan 31 året därpå. Senhösten 1906 lämnade hela familjen Sjöberg Vänersborg

”Jag föddes i en liten gård som hade rönnar invid grinden och ett krocketspel på sandplanen och ett hvitt brygghus” – så minns Birger Sjöberg själv sitt barndomshem. Vid återbesök i Vänersborg 1923, i samband med Fridaturnén, fann Birger ”Boktryckerigården” sig lik. Undantaget att han med den vuxne mannens ögon fann allt så mycket mindre än då han som gosse betraktat miljön.

Parnass temanummer om Birger Sjöberg:

Vem var Birger Sjöberg?

av professor Eva Haettner Aurelius

”Han såg ut som Medelsvensson skrev Ivar Harrie en gång om Birger Sjöberg – sällan har en författares yttre varit så vilseledande……” läs vidare»

Storvulet och småskuret. Sjöbergs kluvna förhållande till barndomsstaden

av professor Johan Svedjedal

”Vänersborg är i och för sig ett himmelrike men det är ett himmelrike befolkadt af djäflar”. Så skrev den 15-årige Birger Sjöberg i Frän, den satiriska tidning som han redigerade tillsammans med bäste vännen Bertel Hallberg. För tonåringen Birger Sjöberg var Vänersborg platsen för en rad misslyckanden, en plats för förtvivlan…..” läs vidare»

Fler artiklar:

sidorna 6-9 (Johan Svedjedal: Den motvillige kändisen”)

sidorna 16-19 (Ulrika Knutson: ”Birger Sjöberg i flickrummet – om kvinnorna i Kvartetten som sprängdes”; Malin Grände: ”Det fatala frieriet”; Björn Hellberg: ”Birger Sjöberg – den sensitive mästaren”)

Tidningen kan beställas hos sällskapet – kontakta Margareta Midgard

Läs mer om tidskriften Parnass: www.dels.nu

Du som är medlem i Birger Sjöberg-sällskapet kan prenumerera på tidskriften Parnass (4 nr/år) till specialpris. Läs mer under Medlemserbjudande.

Sjöberg Quiz

Hur mycket vet du om Birger Sjöberg? Testa dina kunskaper här »