Aktuellt

Det var vid tiden för spanska sjukan

Citat ur fragment till en novell. Texten i sin helhet återfinns i sällskapets årsbok 1971.

Det var vid tiden för spanska sjukans genombrott, då klockorna ringde dagarna i ända. Även för en lugn och överlägsen man som Kandidaten blevo dessa ideligen återkommande meddelanden om fallna bekanta och vänner tunga och tryckande hälsningar från döden.
Hans estetik och filosofi kunde icke rädda honom från den ledsamma bilden av skördaren, som axlat en spansk mantel, under vars dok dolken satt, den goda dolk med vilken tysta, lömska och säkra sting utdelades.
Och idag ämnade han bevista en begravning, då en litterär bekantskap, en av de stilla, blida och redan i livet bleka människorna, skulle jordas. Vid en väns grav borde några ord sägas; Kandidaten hade utan högfärdssinne åtagit sig detta uppdrag å de andra kamraternas vägnar. Präglade av varmt vemod, ljödo också orden över kullen, där flingorna röko från några kala grenar i närheten, medan den tidigt nedgående solen badade himlen i blod, och skuggorna blevo mörkblå på vilans gårdar.
När allt var slut, när hymnen ljudit, skildes man varsamt åt, tryckande varandras händer. Inom kort var följet skingrat. Var och en tänkte, under rusk och trött ledsnad, på vems tur det härnäst skulle bli. Ty tiden liknade något de gamla pesttiderna, de klassiska, då förödelsen kom med hastigheten av en storm, som sopade runt omkring i hejdlöst raseri. Kandidatens fantasi fladdrade verkligen ibland kring Boccaccios skildringar från dessa pestdagar mot vars gula och svarta fonder skalden målat vällusten köttröd och glittrande,
Han blev den siste vid grinden, där han överfölls av en rysning, som tycktes ila genom märg och ben.
– Jag går mig varm, så länge jag orkar, tänkte han.

[- – -]

Slutligen åkte Kandidaten hem, en färd som tycktes vara en evighet. Han önskade livligt en snabb avslutning på resan, emedan bilens rörelse på det högsta irriterade honom och gjorde honom häftig, ibland gråtfärdig; även därför att han alldeles oberoende av denna naturliga rörelse tyckte sig sitta i en karusell, som gick med förfärande hastighet.
Hur han kom upp till sin bostad visste han icke. Men den gamla mostern som öppnade för honom sade:
– Kanske det är spanskan.
De drogo av honom kläderna och om en stund låg han i sängen som kylde skönt för att sedan bli brännande och outhärdlig.
– Doktorn är här, sade en röst.
– God afton, svarade Kandidaten, som slutit ögonen.
När han åter blickade upp satt vid hans säng den svarte kavaljeren, som förföljt honom på gatorna, och höll honom med ett fast grepp kring handleden.

[- – -]

Kandidaten började sjunka genom svart luft, men när han nådde vattnet, på vars yta märkvärdiga föremål drevo, blev han rädd och ropade:
– Hjälp!
Under hans fötter utbredde sig ett svallande hav, vilket först tett sig mörkt men som vid närmare påseende upplystes av en mängd stora bokstäver, Dessa drevo omkring i rader, törnade mot varandra, bildade satser, som åter sprängdes, De flöto, de döko och gungade där, alla i skiftande färger, somliga bleka som lik, andra röda och blossande, andra återigen med blåsken flämtande från staplar, vindlingar och rundlar.
Kandidaten läste i den sällsamma, levande boken medan hans tinningar bultade och ett väldigt tryck lade sig över bröstet. Stundom föreföll det honom, som om de mångfärgade satserna talat eller bultat i hans öra som stora klockor.